37 dagar gamla smågrisar = 5 veckor +

Det händer mycket på ett par veckor!

Båda grabbarna väger nu runt 3kg båda två och det busas som aldrig förr. Musse (fd. Allan) är en riktig liten knubbis som påminner en hel del om sin mormor och far i modellen. Owe är familjens terrorist och biter/gnager på det mesta som rör sig. I modellen påminner han mer om morbror Lasse för tillfället, men mycket kan hända än.
I veckan har vi haft två viktiga och trevliga besök, nämligen grabbarnas framtida familjer! Alltid roligt att få träffa folk "live", och jag tror att både Musse och Owe kommer få det jättebra!
De växer, busar och äter precis som de ska och nu bjuds även annan mat än mammas 4ggr/dag. Egentligen brukar de inte äta så många mål med riktig mat i den här åldern, men eftersom de är så mätta på Doris mjölk så får man passa på att få i dem annat så ofta det går. Det är inga jätteportioner de äter, men de uppskattar det de får i sig.  Nordic Special och Carrier Junior är det som bjuds.

Det är lite smålyxigt med bara två valpar i huset, vilket gör att de blir mycket bus ute på tomten, men även en hel del tv-tittande och bus inomhus. Det är lite enklare att valpsäkra för två än för en hel koloni, och famnarna räcker också till att mysa i :)

De har även hunnit med att träffa de andra hundarna, och det har gått bra. Morbror Lasse är alldeles betagen i de små och är i sjunde himlen när han får mysa med dom. Mormor Ettan tycker också att de är väldigt spännande, men vågar inte vara fullt så "på" som Lasse med hänsyn till deras mor. Vad Kärstin tycker är inte lätt att veta, hon är ju som hon är. Intresset från hennes sida är dock inte så stort.
Kattfan tycker att valparna är pest så hon håller sig mest undan. Kanske är förståndigt med tanke på deras sylvassa gaddar som de gärna provar på omgivningen!

Hallååååå världen! 16dagar

Bröderna Bus har lyckats få upp korpgluggarna på självaste tvåveckorsdagen och redan nu märks de att de är mer aktiva. Om inte annat så får Doris det lite körigare eftersom de ser när hon inte är i närheten.
 Öronen på de små liven verkar ha en helt egen agenda. Allan ser ut som en mus och Owe som elefanten Dumbo för tillfället.
Inte det tjusigaste, men söta ändå. Något som i mitt tycke är vansinnigt gulligt är annars prickarna på näsorna! Så finurligt det är att det svarta pigmentet på nostryffeln fylls i prick-för-prick! Hur sött som helst!
För övrigt är allt under kontroll. Första avmaskningen är gjort och de går upp i vikt och sover och äter som de ska. Ett helt vanligt bulle-bäbis liv med andra ord...

Änglabullar och mirakelbarn

Så var det äntligen dags.

På eftermiddagen den 5/7 så föddes den första valpen och framåt kvällen så var vi klara. Tyvärr var två valpar (en hane och en tik) dödfödda, men fem valpar hade vi i lådan. Trodde vi...

De följande dagarna var ett totalt kaos. Valparna dog för oss en efter en, trots intensiv omvårdnad med uppvätskning, handmatning, värme osv. Jag kan inte tolka det som något annat än Fading Puppy syndrome.

Lillan, Bengt och Edith tassade alla över regnbågsbron så otroligt mycket tidigare än vad vi velat, men kvar hos oss är, som tur är,  Owe och Allan. Två fina grabbar som idag hunnit bli 8dagar.

 

Owe har klarat sig förhållandevis bra hela tiden, medan Allan har fått kämpa en hel del och inte börjat gå upp i vikt ordentligt förrän de senaste dagarna. Han väger 100g mindre än Owe, men jag hoppas han skall komma ikapp vartefter.

Trots att faran rent teoretiskt inte är över än, så känns allt i alla fall bra mycket bättre än för en vecka sedan.

 De två små känns lite som våra mirakelbarn i allt elände.

Rent psykiskt , men även fysiskt så är en sån här upplevelse ren tortyr. man slits mellan hopp och förtvivlan och tillgången till vila och sömn är minimal. Som tur är så har jag haft sambon hemma och min dotter Julia hos mig som hjälpt mig så gott de kunnat.

Mamma Doris har varit fantastisk hela vägen genom valpningen, men även sen under eländes-dagarna. Hon har tyckt att det varit lite konstigt att hennes barn försvunnit undan för undan, men hon har behållit sitt lugn och tagit väl hand om de valpar hon haft hos sig. Nu när det bara är två kvar så kan hon kosta på sig att lämna dom när de sover som bäst för lite vanligt vardagsliv.

                                                                   Owe & Allan

Dygn 60, vitval på grund...

Nu börjar vi närma oss dräktighetsresans ändhållplats.
Doris är lugn, tung och har svårt att hålla tätt.
Tempen fladdrar lite upp och ner som den brukar sista veckan, men matlusten den finns kvar!
Lite typiskt Bullterrier på nåt vis. Det sista som överger dom är matlusten :)
Idag är hon mer inåtvänd, och mindre villig att röra på sig och ser lite allmänt deprimerad ut emellanåt. Det går också att få fram lite mjölk ur spenarna.
 Vi får se om hon verkligen håller på sig tiden ut. Spännande är det i vilket fall som.
 Jag tror jag har förberedit mig på det mesta, det enda som möjligen återstår är att fylla kylskåpet med lämplig vak-mat :)

Glad Midsommar! Dygn 52-48 på jäsningen..

 

Tiden går. Tänk att det blivit midsommar redan!

 

Moder jord gjorde det bästa för att försöka blåsa bort oss igår på midsommarafton, men vi var envisa :) Både efterättsbuffé med nära och kära i trädgården, och kvällsgrillning på balkongen hanns med. Precis som traditionen bjuder.

Och om någon nu blev orolig för hundarnas del så kan jag trösta er med att även de fick sin beskärda del av jordgubbarna. Tant Birgit hade dessutom med sig ett helt paket wienerkorv till dom!

Som synes är det någon som börjar bli rejält tjock!

Vi var hos vår käre husdoktor veterinär Lager i torsdags och fick den sista Herpes-vaccinationen. Sedan den 11/5 så har hon gått upp 5kg!! Och då har hon knappa två veckor kvar att gå innan småbullarna är färdiggräddade. Jisses! Vart skall detta sluta!

Hon är fortfarande vid gott mod och hungern består. Just nu får hon mat både lite nu och då, för jag har märkt att om hon får för stor mängd på en gång så blir hon lite kass i kistan. Det skuttas kanske inte runt lika mycket längre, men vet hon att det är käk på gång så kan tempot fortfarande ökas rejält.

Hon påminner om en vaggande zeppelinare när hon hasar runt i trädgården :)

Idag tänkte jag att hon skulle få flytta in i barnkammaren så hon är installerad ordentligt när det är dags. Får se om hon finner sig i att sova där inne alldeles allena.

Ha det så skönt ute i stugorna och passa på att njut av ljuset om kvällarna. Någon negativ rackare påminde mig härom dagen om att vi går mot mörkare tider igen nu ...

Småbullar på jäsning!

Jodå, visst är det som vi önskade!

I onsdags så var vi på Smådjurspraktiken och ultraljudade och minst 4 bebbar syntes där inne!
Glädjen är stor och Dosan är tjock. Redan nu!  Pappa Sven men husse påstår att det bergis är 7-10st därinne, men för Doris del så hoppas vi att det är några färre än så.
Men nu har i alla fall nedräkningen börjat på riktigt! Och om fyra veckor så hoppas vi att vi, efter en smidig och komplikationsfri valpning, får träffa alla småknytten på riktigt.
Det skall bli vansinnigt spännande!

Såhär lång så har hon mått ganska bra faktiskt. Hon har mått illa några dagar igen den här veckan, vilket är helt normalt när man går in i vecka fem. Jag har handlat upp mig på ett rejält lager med bananer som hon får när det är som värst. Då lugnar sig magen ganska omgående faktiskt.

 

Bjuder på en bild på pappa Sven också!

 

Jag har talat om för Doris att hon gärna får ploppa ur sig något röd/vitt, men hon muttrar bara nåt om att "det blir det det blir". Och det har hon ju rätt i.
Vi är i alla fall väldigt glada vilka som än kommer! :)

Olidlig väntan.. på vad som helst!

Dags för en uppdatering!
Nu har det gått lite drygt tre veckor sedan Doris  och Sven hade sitt kuttrasju.
Hon parades på 13, 15, 17dygnet så det skiljer ju några dagar i ev. dräktighet, beroende på vilken parning man räknar ifrån. 
Jag hade gärna sett lite tydligare tecken på dräktighet nu, men det är väl bara jag som är otålig hoppas jag.  Vulvan är fortfarande ganska stor, bukomfånget har ökat, hon är vansinnigt hungrig (värre än vanligt!) och hon har nåt lite stoiskt lugn över sig. Däremot så har inte spenarna ändrat färg/storlek direkt...  Eller rättare sagt, ibland ser de lovande ut, och ibland inte.
Jag har beställt ultraljudstid till den 5/6 så då, om inte förr, så vet vi säkert.
 Det blir ingen bild idag för bloggprogrammet behagar missköta sig.
Nästa gång hoppas jag kunna bjuda på lite bilder på "geléhallon"  ;)