Så var det äntligen dags.
På eftermiddagen den 5/7 så föddes den första valpen och framåt kvällen så var vi klara. Tyvärr var två valpar (en hane och en tik) dödfödda, men fem valpar hade vi i lådan. Trodde vi...
De följande dagarna var ett totalt kaos. Valparna dog för oss en efter en, trots intensiv omvårdnad med uppvätskning, handmatning, värme osv. Jag kan inte tolka det som något annat än Fading Puppy syndrome.
Lillan, Bengt och Edith tassade alla över regnbågsbron så otroligt mycket tidigare än vad vi velat, men kvar hos oss är, som tur är, Owe och Allan. Två fina grabbar som idag hunnit bli 8dagar.
Owe har klarat sig förhållandevis bra hela tiden, medan Allan har fått kämpa en hel del och inte börjat gå upp i vikt ordentligt förrän de senaste dagarna. Han väger 100g mindre än Owe, men jag hoppas han skall komma ikapp vartefter.
Trots att faran rent teoretiskt inte är över än, så känns allt i alla fall bra mycket bättre än för en vecka sedan.
De två små känns lite som våra mirakelbarn i allt elände.
Rent psykiskt , men även fysiskt så är en sån här upplevelse ren tortyr. man slits mellan hopp och förtvivlan och tillgången till vila och sömn är minimal. Som tur är så har jag haft sambon hemma och min dotter Julia hos mig som hjälpt mig så gott de kunnat.
Mamma Doris har varit fantastisk hela vägen genom valpningen, men även sen under eländes-dagarna. Hon har tyckt att det varit lite konstigt att hennes barn försvunnit undan för undan, men hon har behållit sitt lugn och tagit väl hand om de valpar hon haft hos sig. Nu när det bara är två kvar så kan hon kosta på sig att lämna dom när de sover som bäst för lite vanligt vardagsliv.
Owe & Allan
