Show must go on...

När jag behöver peppa mig själv så brukar jag försöka sjunga Kenta's låt i huvudet, och i nio fall av tio så hjälper det faktiskt!
Senaste dagarna har varit lite tomma och konstiga, men sakta men säkert börjar vi återgå till de vanliga rutinerna. Ettan är tillbaka med Lasse och Kärstin och börjar bli mer sig själv igen. Det tog nästan två dagar innan hon ville äta igen och lika länge innan jag slapp släpa henne efter mig för att få med henne ut. Hon har tittat väldigt mycket på mig med förvånad blick , som om hon bara väntat på att jag skall plocka fram ett gäng bebisar ur innerfickan... *suck*
Säga vad man vill, men en tik som valpat förr vet mycket väl vad belöningen för allt krystande är. Något som jag var tvungen att stjäla ifrån henne.

Men det finns fler som har det jobbigt just nu. Att förlora nyfödda är en sak, men att behöva vara orolig att en vuxen hund man haft i flera år skall ryckas ifrån en är fruktansvärt! Mina tankar går till Jens & Minna i er jobbiga situation. Må ödet vara på er sida!