Lars på villovägar..

Trots några bakslag så måste man nog ändå erkänna att våren är här. Härligt!
Igår tänkte vi att vi skulle ta oss ut till favoritrundan i storskogen. Det var länge sedan vi var där nu pga. de höga snövallarna som omöjliggjort det att komma in från stora vägen med bilen, men nu borde det gå.

Vi packade in oss i bilen och gav oss iväg. Väl framme så lyckades vi köra in på den leriga skogsvägen utan större missöden och parkera.
Hundarna var överlyckliga! Storskogen innebär nämligen att man kan vandra kilometervis på gamla traktorvägar genom skogen utan att stöta på några andra människor. Härligt tycker folkskygga jag!

Lars är lite som en haj när det kommer till att springa, han liksom bara slår på autopiloten och "simmar" iväg. Hans ben fungerar väldigt ofta mycket snabbare än hans hjärna gör, så även denna gång...
I all lycka över att vara i storskogen så tappade han bort oss andra! Ena sekunden var han där, sedan var han puts väck...
Som vanligt så tänker man: Han hittar oss snart, han har ju en nos han kan använda om inte annat! Men inte Lars inte. Han kom inte trots att vi ropade och letade.
Efter flera timmars vandrande på stigar och vid kärr för att kontrollera att han inte gått ner sig så dök han plötsligt upp från ingenstans!
Trött, skitig, sönderriven på hela undersidan och helt ifrån sig! Han trodde nog att han var övergiven för alltid den stackarn!
Var han hållit hus har jag ingen aning om, men jag tror inte att han följt efter något vilt, utan snarare att han irrat bort sig och sedan letat efter oss.
Stackars liten! Idag har han träningsvärk i hela kroppen och diverse sår som matte får plåstra om, men förhoppningsvis håller han sig liiite närmare oss nästa gång vi åker till storskogen!

Chi-huvaligen

Enligt SKK's registreringsstatistik så hade Chihuahuan topplaceringen 2010 (förutsatt att man lägger ihop siffrorna för kort- långhår).
De är ju en fantastiskt söt ras. En GULLIG hund med ibland ett liiite för stort självförtroende. Eller inget självförtroende alls, för det har ägaren sett till att den inte haft chans att utveckla!
Nu kanske ni tror att jag inte gillar de små rackarna? Helt fel, jag är störtförtjust i dem, men mindre förtjust i kategorin som ofta äger dem!!
Särskilt inte i trånga pälsdjurskupéer på SJ när jag och mördargrisen Lars skall åka tåg. Inte alltför sällan tar de mer än halva kupén i besitning för att skydda den lilla C'hu'an från den hemska mördargrisen. Mördargrisen brukar tränga ner sig vid väskorna och lägga sig på rygg. Kanske anser matten att det ser ut som en attack ställning!
Den lilla pälsmojängen däremot brukar skälla och morra högljutt under hela resan, varpå matten förklarar det med att den blivit SÅÅÅ skrämd av SÅNNA DÄR hundar.
HMM.... Varför blir aldrig större hundar skrämda? Och på tonen av dömma så var inte hunden rädd, utan fly förbannad!

Så min uppmaning är nu till alla uppfödare av dessa små underbara tingestar: Sälj för faaan inte en valp till nån som inte låter hunden vara hund, och dessutom inte uppfostrar den som en sådan! En uppmaning som förövrigt gäller alla uppfödare oavsett ras!

En annnan är ju såpass ålderstigen att man kommer ihåg när Chihuahuorna var något exotiskt!
Minns även den lilla symaskinen som brukade komma till kliniken där jag jobbade och det krävdes FYRA personer för att klippa klorna på!! Sicken rackare! och va ilsken den var!!
Hade den varit i bullterrierstorlek så hade den utan problem varit i klass med Stephen King's Cujo!!

Någon gång i en avlägsen framtid så kanske även jag skaffar en ilsken liten råtta. Korthår förståss!! Men med tanke på hur många skumma vovvar och ägare man ser så kanske jag hinner bli avskräckt...