Trots några bakslag så måste man nog ändå erkänna att våren är här. Härligt!
Igår tänkte vi att vi skulle ta oss ut till favoritrundan i storskogen. Det var länge sedan vi var där nu pga. de höga snövallarna som omöjliggjort det att komma in från stora vägen med bilen, men nu borde det gå.
Vi packade in oss i bilen och gav oss iväg. Väl framme så lyckades vi köra in på den leriga skogsvägen utan större missöden och parkera.
Hundarna var överlyckliga! Storskogen innebär nämligen att man kan vandra kilometervis på gamla traktorvägar genom skogen utan att stöta på några andra människor. Härligt tycker folkskygga jag!
Lars är lite som en haj när det kommer till att springa, han liksom bara slår på autopiloten och "simmar" iväg. Hans ben fungerar väldigt ofta mycket snabbare än hans hjärna gör, så även denna gång...
I all lycka över att vara i storskogen så tappade han bort oss andra! Ena sekunden var han där, sedan var han puts väck...
Som vanligt så tänker man: Han hittar oss snart, han har ju en nos han kan använda om inte annat! Men inte Lars inte. Han kom inte trots att vi ropade och letade.
Efter flera timmars vandrande på stigar och vid kärr för att kontrollera att han inte gått ner sig så dök han plötsligt upp från ingenstans!
Trött, skitig, sönderriven på hela undersidan och helt ifrån sig! Han trodde nog att han var övergiven för alltid den stackarn!
Var han hållit hus har jag ingen aning om, men jag tror inte att han följt efter något vilt, utan snarare att han irrat bort sig och sedan letat efter oss.
Stackars liten! Idag har han träningsvärk i hela kroppen och diverse sår som matte får plåstra om, men förhoppningsvis håller han sig liiite närmare oss nästa gång vi åker till storskogen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar